discojullan

Det är bara några timmar kvar tills jag ska
åka till pappa. Jag vill inte, ångesten rusar
upp bara jag tänker på det. Jag skakar
och får svårt att koncentrera mig.
Förr ville jag dit, förr längta jag till
att åka dit. Åka till min pappa som jag
bara träffar sammanlagt 5dagar varje månad.
Jag kommer få panik där borta, jag kommer
vara helt utsatt av ensamhet och inte
kunna ta vägen någonstans.
Fast det är nästan samma här hemma, fast
här kan jag bara ta dra iväg någonstans.

Jag har bestämt mig för att prata med någon
också.. Vad säger man igentligen? Kommer dom
tycka jag är svag och fjantig ungdom som inte
kan ta hand om sig själv? Håller dom med, nickar
säger något för att dom menar det eller bara för
att göra sitt jobb? Tänk om dom hånar mig i sina
tankar när jag väl berättar något.
Igen, vad ska jag säga?
Att jag inte orkar leva, att jag inte vill vara jag,
att jag inte kan stå upp på egna ben, att jag
tänker på mordhotet, skilsmässor, slagsmål,
övergreppen och allting varje dag?
Jag kommer ljuga så småning om. Jag kommer
le och säga tack, vi ses nästa gång.

Mina lungor är så dåliga nu och mitt hjärta slår
dagligen så hårt att det syns utanpå tröjorna,
så hårt att om jag lägger handen på det åker
handen  ryckigt upp och ned.

Jag orkar inte gå tillbaka till ett teateralistisk
beteende och hoppas varje dag att ångesten
inte tar över hela dagen.
Fast jag är nog nästan redan helt där fast värre.
Jag orkar bara inte inse och förstå det.
Förstå, det är något jag aldrig riktigt gjort, det
är en egenskap jag gärna hade haft någonting av.



Vem är man egentligen? Är jag den dåliga människan
jag är nu? Eller den bra människan jag kan vara?