discojullan

Ingenting särskilt  12:nov, 00:08

Varför gör jag sånthär mot sig själv.. Jag vet, att på kvällen när jag går och lägger mig så kommr allt bara ramla över mig ändå. Varför ska jag jämnt göra det lättare för andra. Varför skiter jag i skolan nu.. Jag vet att jag behöver betygen. Jag vet att jag kan. Men jag orkar inte. Orkar inte ett piss. Förutom att bygga upp nån fasad. Det orkar jag. Vara någon jag inte är så ingen ser hur jag mår. Det orkar jag. Jag orkar städa hela undervåningen med ett leende. Gjädjas av att mamma tycker om det när hon kommer hem från jobbet. Det orkr jag.. Men..Sen när jag lägger mig på kvällen. Så känns det bara så fel. Jag gjorde det för att göra mamma glad. För jag vet att hon inte är glad..inte lycklig egentligen. Det kan hon inte vara. Jag ser det i ögonen på henne. Och nu gråter jag. Igen, precis som till och från senaste timmen.
För så jävla jobbigt är det att prata om mamma.. Att skriva att jag ser att mamma inte mår bra. Det är så jävla jobbigt. Och ni kommer aldrig förstå varför.
Jag ser att inte pappa mår bra heller. Jag ser att han äter tabletter för allt ont han har, jag ser hur ont han har. Jag vet att pappa inte kommer vra med mig i knappt 10 år till. Jag ser ju det.
Men pappa har inte samma ont som mamma. Mamma är bara blind. Hon ser inte. Eller hon kan inte se..försöker se, men stoppas.
Jag vet att hon vill det bästa för oss. Visst vill du det mamma? Du vill väl att vi ska vara lyckliga? Eller hur? Innerst inne.
Men kan du visa det då? KAN DU VISA ATT DET ÄR OSS DU BRYR DIG OM. Mamma. Jag är så förbannat trött på att vänta! Jag orkar snart inte mer. Speciellt inte dagar som denna. Näringenting känns rätt. Då värker det lite extra. Hjärtat får hårdare slag emot sig. Och det är så jävla jobbigt.

6 år har snat gått om jag inte räknat fel. 6 år åt helvete. Sex jävla långa år som inte varit som jag velat. Varför sån jävla tid.
Jag hade kunnat fira mina fem senaste födelsedagar med min släkt, med min familj. Alla tillsammans. Nu finns där bara mamma, mina syskon och pappa som firar mig. Kanske att släkten tar med mig på något. Men det är inte samma sak. Inte det dära "bjuda hem alla på släktkalas grejen". Och det suger så jälva mycket.
För många årsen. När allt var som det borde vara. Då tror jag att jag önskade mig sånnadär vanliga saker som alla små tjejer gör. Sånna där coola barbiedockor, färcka kläder och nya tuschpennor. Men nu. När jag fyllt år dem senaste 5 åren. Så har jag egentligen inte önskat mi ingenting annat än att det ska vara som då. Släkten, familjen och jag.
Jag känner er knappt längre. Vi ses alltför sällan.

Vid alla små tillfällen samlades vi ju allihop. Nu är dem dära "små tillfällena" borta. Så och dem stora. Julafton tex. Julaftnarna med släkten och familjen samlad. Var bästa grejen på hela året. Vi spelade spel, åt god mat. Gjorde allt sånt roligt som jag aldrig glömmer.

Vet knappt vad jag skriver längre. Vet inte varför jag skriver. Eller jo det vet jag. Låg i sängen och kollade på film. Stängde av. Försökte sova. Men tårarna bara rann. Var tvungen att få ut allt någonstans och då blev det här. För jag ville inte ha en genomblöt dagbok.
Inte för att jag gråter längre nu. Nejdå. Antar tårarna tagigt slut nu. Men ögonen svider.
Bara för att påminna mig om att jag har gråtit.

Jag ber bara om att någon ska förstå. Helst mamma. Men det lär inte hända på länge. Kanske får vänta sex år till. Fast om jag får reda på imorn att sex år tll kommer gå inna någonting händer så hittar ni mig i himlen nästa gång ni ska hälsa på mig.
För så länge orkar jag inte stå ut. Vet inte ens om jag skulle orka ett år till. Det tar på mig så.
Det berör allt omkring. Mest skolan. Antar jag.. Där behövs koncentration.
Men jag kan inte finna koncentration någonstans längre.

Jag bara väntar på att tiden ska gå. Snabbt.
Att det där jävla nätverksmötet ska vara snart. Så jag kan få skrika ut exakt vad jag tycker. Så jag kan få gråta ut allt som finns kvar av tårar inom mig. Så jag kan få veta om allt kommer bli bra, eller om allt bara varit en plåga. Att alla samtal med soc, bup, kurator osv inte hjälpt ett piss. Att det inte tog någon av oss någonstans framåt överhuvudtaget.
Kanske tycker dem att vi har det bra hemma? Kanske lyckas idioten övertala alla som
vanligt att han inte gjort något?
Det kommer bli så. Även om det är det sista jag borde tänka på.
Han har alltid fått som han vill. Det kommer han nu med.

Nu låter det som att jag redan har gett upp. Det har jag. Så jävla mycket. Jag gav inte upp nu.
Jag gav upp för länge sen. Ska bara ge det där nätverksmötet en (obetydlig) chans.
Ska se vad dem går för (ingenting). Precis som allt annat jag gett en chans. Allt snack med soc/ alla utredningar som skulle vara klara för ett år sen. Dem gav jag en chans. Men ni hör ju hur det gick. Inte klart än.. Efter ett år.
Åt helvete med allt.

Någon sa "Det är alltid för tidigt att ge upp"

Klokt.. Men förlåt att jag faktikst gett upp.

(Tro inte nu btw att jag gett upp med allt. Det har jag verkligen inte. Såklart att saker blir jobbigare. Men så lätt ger jag inte upp allt. Har bara gett upp om att det ska bli som vanligt hemma hos mamma..)

Det kanske inte syns? Men tror ni jag är så dum att jag går runt och deppar hela dagarna. Nej. Det är inte Ellen att göra så. Jag har alltid uppfattats som en glad person. Och det tänker jag fortsätta med. Vissa stnder är jag iofs glad. Glad på riktigtt, rakt igenom. Inget fake.
Som när jag är med Elin, med Gustav, med mina syskon, med släkten, spelar rugby.
Alla sånna sakr. Det är lycka för mig. Då är jag glad på riktigt.
Men annars finns det inte mycket att vara glad för.
Jag liksom ler för att det är jag. För att folk inte ska fråga. För att det är jobbigt.
För att dem inte ska säga till mig att "ge inte upp".

Som pappa säger "Smile to the world, and the world smiles to you"
Och visst stämmer det.

Förlåt. Men var tvungen att skriva av mig lite.
Jag skiter i om ni bryr er. Jag skiter i om ni inte bryr er alls.

Jag bad er inte att läsa det.

Förlåt om jag låter kall nu också. Det är inte min mening att framstå som det.
Ni har inte gjort mig något illa.

Tro på er själva. Försök iaf så länge ni kan.